Idag är det torsdag och barnen är på dagis vilket i sin tur betyder att jag har lite tid hemma, en tid jag verkligen bara tar mig tid att inte göra någonting alls. Jag är glad att inskolningen går så pass bra samtidigt som det är en stor ångest hos mig att minstingen nu också ska vara där. På det viset tycker jag att det är bra att det är någon vecka kvar innan jag börjar jobba 100% igen för då får jag lite tid att vänja mig i tanken att dom ska vara där så då kan jag koncentrera mig på jobbet sen när jag börjar jobba eftersom jag då redan tränat mig själv på att ha dom på dagis.

När jag nu har ensamtid kan jag sitta med min kaffekopp på bordet utan att jag är rädd att någon ska välta den och bränna sig, jag kan också äta frukost framför tvn och det är här jag kommer till den positiva förändringen.

När jag idag åt frukosten gjorde jag ordningen en normal stor frukost men som av en vana från förr blev det att jag tog en macka extra just för att det är lite mysigt att äta framför tvn och när jag ätit den fick jag så fruktansvärt ont i magen. Visst det är inte positivt att få ont i magen men det visar att jag kanske lyckats förminska min magsäck lite och anpassat den mer till de portioner jag nuförtiden är van vid. Förr har jag inte känt mig direkt mätt utan jag har kunnat äta ganska mycket och mest slutat för att jag borde men sällan fått magont och därför ser jag detta som något positivt.

Jag har gjort en förändring i kroppen, trots motgångar så hänger jag kvar och kämpar vilket gör att jag verkligen börjar tro på mig själv den här gången. Jag tror verkligen att jag en dag kommer att nå mitt slutmål och påvägen dit lär jag mig vare dag att hantera mat. Jag är långt ifrån färdig och jag tror att jag resten av mitt liv kommer att få vara på min vakt men jag känner mig så oroligt glad över att jag inte gett upp hittills vid mina motgångar och att jag faktiskt känner förändringar i kroppen som den imorse.

Jag återkommer senare med dagens matbild, bara för att det inte vart någon igår (pga pizzan) betyder det inte att jag ger upp och struntar  bilderna ;)

//Therese