Jag kanske ska erkänna det för mig själv och alla andra, det jag verkligen insett nu - jag är en matmissbrukare och har ett helt sedvridet förhållande till mat, godis, kakor, chips ja allt man kan stoppa i munnen. 

Detta gick upp för mig riktigt ordentlig idag på morgonen när jag stod i köket och stoppade allt jag kom över i munnen, dessutom så smög jag med det. Fast jag inte var hungrig eller sugen så fortsatte jag att äta, fyllada rån, russin, lite chips.. Jag kände hur det växte i munnen men jag slutade inte för en det var slut i framförallt chipspåsen.

Jag vet inte varför det är såhär eller varför jag gör som jag gör. Jag mår ju inte direkt bra av det..

Ikväll ska jag för min egen skull ta mig en promenad på bandet sen måste jag hitta ett sätt att bli av med detta. Visserligen tycker jag ändå att jag lyckats göra det ganska bra under den här tiden då jag faktiskt har lagt band på mig eller vad man ska kalla det och jag har ju lyckats gå ner 8 kg så någonstans är jag ju påväg åt rätt håll.

Det handlar egentligen inte om att jag inte vill för jag vill verkligen och jag vet att jag kan, det handlar inte heller om sug för jag är ju inte sugen egentligen heller så varför det blir såhär kan jag inte svara på.

Det finns säkert folk därute som säger att låt bara bli men i vissa fall så kan jag inte bara låta blir och jag kan inte ens förklara varför. Jag vet inte vad det är som utlöser detta utan det bara kommer som en våg över mig och tar över allt mitt sunda förnuft och krossar allt jag kämpar så hårt med varje dag.

Just i detta nu känner jag mig gråtfärdig och tårarna verkligen bränner men jag måste hålla mig skärpt så inte barnen funderar varför jag gråter hejdlöst vilket jag helst av allt skulle vilja göra.

Visst tänker jag att jag fixar detta det är bara att fortsätta på samma bra bana jag gjort men så inser jag att jag kanske måste gå vidare i det här för jag börjar bli osäker på att jag kan ta bort det beteendet på egen hand. Dock tycker jag att jag själv kommit en bit påväg och jag försöker verkligen gå åt rätt håll men det kanske inte räcker?

//Therese