Jag hade planer för hur denna vecka skulle läggas upp, jag kände mig faktiskt ganska motiverad av att gå till jobbet idag (vilket var otroligt längesen jag kände), jag skulle göra ett pass på gymmet imorgon samt så skulle jag göra ett bassängpass hos sjukgymnastiken fredag förmiddag. 

Då när jag jobbar på för fullt kommer det där samtalet där det blinkar förskolan på displayen, jag hinner tänka alla möjliga tankar innan jag svarar. Det visar sig att minstingen kräkts. Jag blir otroligt uppstressad då jag vill släppa allt och bara springa till förskloan för att hämta honom samtidigt som jag behöver ha in en vikarie snabbt då jag har ensamarbete med omsorgstagarna. Detta löste sig väldigt snabbt och jag kunde hasta iväg.

Jag är nu hemma och vabbar imorgon och fredag vilket betyder att mina träningsplaner gick inte att hålla och det känns så hemskt att säga det men jag känner en otrolig besvikelse över det. Kan det vara så att när jag blivit tillsagd av teraput och psykolog att jag ska försöka göra saker som jag vill och lyssna på känslan så blir besvikelsen så mycket större när jag känner : hur ska jag kunna hitta tillbaka till mig själv när jag jämt får lägga mig åt sidan?

Jag vet att man får lägga sig själv åt sidan mycket när man har barn och jag älskar mina barn över allt annat men jag kanske vid vissa tillfällen lagt mig själv åt sidan när jag egentligen inte behöver och efter en lång tid så försvann "jag själv". Detta har inte bara berott på barnen så att ni läsare inte tror det utan det har varit otroligt mycket runtomkring även på jobbet, livet i övrigt. Sen är det visserligen så att mina känslor i vissa situationer blir så mycket starkare just nu och om det beror på att jag fortfarande är skör vet jag inte.

I allt det här kommer det dåliga samvetet för att jag känt mig besviken. Är jag en dålig mor för att jag känt mig besviken? Jag älskar mina barn och jag vill att dom ska må bra och jag vill att dom ska ha det så bra dom bara kan, men får man känna besvikelse över att ens egna planer inte gick just den här gången?  Är jag udda som känner detta ibland eller är det så att andra inte vill prata om det bara för att man som mamma inte får känna sig besviken om man får lägga sin egna plan åt sidan?  Vissa saker i samhället ska man tydligen inte prata om vilket gör oss mer ensamma, vilket tycker jag är synd för jag tror att man kan stärkas tillsammans.

Nu vet jag att denna blogg mest ska handla om min resa kring vikt och träning men sånna här saker spelar in då planer snabbt ändras från ena dagen till den andra samtidigt som jag kände att jag behövde få ur mig detta.

//Therese