Dagligen så stöter jag på de som lyckats med sin viktnedgång och det är så kul för de som lyckas samtidigt som så många tankar börjar tugga i mitt huvud:

-Varför klarar inte jag det?

-Varför lyckas vissa men inte andra?

-Hur gjorde dom för att lyckas?

-Hur tog dom sig igenom en motgång?

osv osv. Dessa tankar är ganska jobbiga då jag trycker ner mig själv i skorna och ser mig själv så dålig och misslyckad, vilket i sin tur inte alls leder till någon viktminskning.

Jag har läst att depression också kan vara en orsak till viktuppgång och jag vet att jag har haft och har en tung tid. Ställde mig på vågen igår och blev alldeles gråtfärdig i hur mycket jag faktiskt gått upp igen men jag hoppas att jag på något vis ska orka ta tag i det.

Det blev inget samtal till vårdcentralen idag eftersom barnen stojade omkring här och då är det svårt att förklara vad problemet är så jag får skjuta upp det till fredag då jag vet att jag kommer att ha lite tid över.

Jag har iallafall tagit mig ut på stan med barnen idag och inombords kändes det otroligt tungt och ångestladdat men jag bet ihop för barnens skull.

En dag i taget med små små steg just nu och med tiden så hoppas jag att vikttänket också skall kunnas smygas med där utan att det är för höga krav för jag vill vara den som lyckas...

//Therese