Det bara kryper i kroppen på mig, jag vill åka ut i skogen och bara skrika, slå på något och bara ramla ihop i en hög och gråta men det kan jag väl inte göra. Varför denna frustrerande känsla då? Jo barn nummer två är nu sjuk i feber så jag väntar bara på att vattkopporna ska dyka upp även på honom. Mitt äldsta barn har börjat hosta sen har han fått ont i benen så igår kröp han runt här hemma men han är inte svullen och jag har känt och klämt lite överallt på benen och han verkar inte reagera. Kan detta tyda på en viss oro att gå tillbaka till skolan igen efter att ha varit hemma nästan två veckor? Växtvärk? Eller är det en känning då han hoppade jämfota ner från tredje steget på sin loftsäng? Jag minns själv hur det kunde smärta upp i benen när man hoppade av en gunga i hög fart och landade precis så attdet gick som en pil från underfoten upp i hela benet... Idag går han på benen men han säger att han är öm samtidigt som han är så otroligt rädd för ett läkarbesök så att jag sitter lite i ett låst läge. Eftersom han börjat hosta också så kan det kanske vara ett virus som satt sig i lederna? Jag ska försöka övertala honom ett besök hos läkaren imorgon om det inte blir bättre för det är svårt att bära en orolig sjuåring in i en bil och tvinga honom till läkaren när jag också ser att han inte har sådan smärta så att han bara ligger och gråter. Det är ibland otroligt svårt att vara mamma och man vill sina barn väl och göra det bästa för dom. Sen har vi varit hemma så länge nu så det börjar bli riktigt frustrerande. Jag längtar så otroligt mycket efter att det ska bli som vanligt igen.

Det blev iallafall lite firande i helgen som vart bestämt med tårta, så jag bjuder på ett litet hopklipp av bilder kring bakningen och sedan har jag inte tid att skriva mer då jag ska försöka få minstingen att äta lite efter en stunds sömn. 

/T